Varför sadlar man om från chef till egen företagare och översättare, och dessutom så sent i livet?

20/02/2013

Varför sadlar man om från chef till egen företagare och översättare, och dessutom så sent i livet?

Idag handlar inlägget om vägen till beslutet: att våga ta steget ut i det okända, ut i osäkerheten.

 

Mitt ex, som fick mig att äntligen välja sida, kunde inte hantera min ”slappa” inställning till arbetslivet.

 

Det var redan 2005 som min dåvarande pojkvän låg på för att få mig att fatta ett vettigt beslut om vad jag ville göra med resten av mitt liv. Som det var då hade jag inte en susning, utan jag var hyfsat nöjd med det arbete som jag hade som vikarierande Assisterande butikschef på Stena Line. Mitt ex tyckte dock att jag inte kunde gå och vara vikarieanställd i resten av mitt liv utan måste ta det här på allvar – mitt liv och min karriär.

 

10 år som vikarie och fortfarande tyckte jag friheten att dra när det passade mig själv var det bästa med mitt jobb

 

Så. Jag hade arbetat där sedan 10 år tillbaka, och fortfarande var jag endast vikarieanställd, men det passade mig bra eftersom jag tyckte om att sticka iväg några månader per år. Jag tyckte att jag hade det ganska bra, bortsett från att jag inte trivdes jättebra med mitt yrke, eller var jättenöjd med min situation. I min bok är alla arbeten tråkiga ibland, jag ansåg att fördelarna var fler.

 

Jag älskar att sitta vid datorn

 

Jag trivdes alldeles utmärkt bakom datorn där jag kunde fixa med en hel del av mitt arbete, men vissa dagar kändes det som om vi bara var en enda stor informations- eller klagomålsdisk. Ofta fick jag ”hantera” missnöjda gäster, och kundkontakten började bli mer och mer påfrestande. Människor har en tendens till att bli väldigt irriterade när de åker på semester. Särskilt när saker och ting inte går deras väg. På hemresan från vad de hade tänkt sig bli årets höjdpunkt, men som i själva verket blev ett enda stort ösregn från början till slut med dålig mat och kasst hotell, så räcker det med ytterligare en enda liten detalj –  som att chokladkakan man ville köpa är slut – för att flippa. Det är förståeligt, alla människor är sådana, även jag själv. Trots att jag försöker undvika det, så händer det ibland att fel människor råkar ut för mitt missnöje.

 

Att manipulera kunder och få över dem på min sida, var i början en sport, men blev mer och mer ansträngande.

 

Att behöva gå ut och ta sådana människor, att alltid med ett leende vända den missnöjdaste kunden till den nöjdaste är vissa dagar oerhört jobbigt. I början tyckte jag det var en utmaning. Jag såg fascinerat på hur Gabriella Wiberg (en kollega från båtlivet) var både otrevlig och trevlig på samma gång med ett leende på läpparna, och jag såg hur förvirrade kunderna blev, hur de liksom kom av sig. Jag bestämde mig för att så skicklig skulle jag också bli.

 

Min förebild kollrade bort kunder på ett kick med otrevliga ord inbäddade i leende smicker.

 

Några år senare stod jag som chef bredvid en kollega bakom informationsdisken och förklarade för kunden hur det kunnat ha blivit en sådan soppa av ingenting, och egentligen var kontentan av vad jag sa att kunden hade fel och att han borde tagga ned. Efter att ha sett hur den tidigare rabiata kunden efter en stund alldeles förvirrad höll med och glatt gick därifrån undrade min kollega hänfört hur jag kunde vara så fruktansvärt otrevlig på ett sådant oerhört trevligt sätt. Yes, där satt den. När jag efter det med lätthet klarade av att vända kunder till min fördel, så var det inte längre lika roligt.

 

Att bli spottad på flertalet gånger per dag är inte så roligt, och efter ett tags daglig verbal misshandel märker man om man är en servicemänniska eller inte.

 

Jag är inte det längre, och därför har jag sökt mig till något annat. Ett yrke som bättre passar min personlighet. Dennis hjälpte mig att bena ut situationen, dvs han hjälpte mig att klura ut vad jag var bra på (eller snarare, hjälpte mig att finna modet att erkänna att jag faktiskt är bra på någonting) , och vad jag tyckte om att göra. Det fanns egentligen bara ett svar, och när jag slutligen vågade erkänna det var svaret, som de säger, glasklart, och jag undrade varför jag inte sett det tidigare.

    • Jag älskar språk, samt har väldigt lätt för att lära mig nya, eller att utveckla ett bra flyt i både tal och skrift i de språk jag redan behärskar.
    • Jag älskar att skriva. Ända sedan barnsben har jag haft en inneboende dröm att bli författare; en dröm som jag aldrig vågat erkänna för någon, och än mindre följa upp. Nu var det dags att vara ärlig mot mig själv, och nu när jag har startat de här bloggarna så tror jag att mina författardrömmar avslöjade sig själva.

 

Frilansande översättare var ett solklart yrke för mig

 

Det var en självklarhet för mig att jag skulle frilansa; många gör ju det i den här branschen och en positiv bieffekt med yrket är ju att kunna arbeta så självständigt och när det passar en själv. Mitt ex tyckte inte om mitt karriärsval, naturligtvis (som den extrema materialist han var – är?), men han lät mig hållas medan jag påbörjade den långa vägen till översättare – facköversättare.

 

Under de åren som gått sedan jag fattade mitt beslut har jag bara blivit mer och mer angelägen om att få det här att fungera. Det är rätt väg, det inser jag, men vägen har varit lång (den är fortfarande lång), och den är grusig att gå på utan skor. Men alltefter åren går blir jag bara mer och mer övertygad om att det här är rätt väg för mig.

 

Varför är det här mitt drömyrke?

 

Som frilansande översättare eller skribent kan jag arbeta från vilket hörn i världen som helst. Jag behöver inte sitta hemma i Sverige på en specifik arbetsplats. Jag älskar att resa och se andra kulturer, vilket går hand i hand med min passion för språk, så det passar mig ypperligt att ha ett arbete där jag kan få arbeta så självständigt som möjligt.

 

Jag får även dagarna i ända sitta och knappa på min lilla dator, som är min bästa vän och förtrogne, utan att bli störd för att behöva gå till jobbet. Jag får skriva hela dagarna och det är just det som är den stora lockelsen med yrket.

 

Drömmen är ett kreativt, självständigt yrke.

 

Jag har länge suktat efter ett yrke där jag kan få använda min kreativitet på ett helt annat sätt än att ”tillfredsställa” (ursäkta ordvalet) missnöjda kunder.

 

Varför har jag inte gått klart utbildningen som jag påbörjade 2005?

 

Det som ger mest pengar, vilket var det jag var intresserad av under mitt liv med mitt ex, är facköversättning. Jag bestämde mig för att läsa både engelska och spanska för att sedan söka in till Facköversättarutbildningen i Göteborg. Då hade man 2 språk i bakfickan och utbildningen sades vara den bästa i Sverige. Andra liknande utbildningar kräver bara 1 språk, vilket jag inte tyckte var lika bra. Då. Jag satte igång att läsa och engelska-kurserna gick bra, båda två.

 

Spanskakursen blev som en enda lång plåga

 

Jag började läsa spanska på halvfart under samma vinter som jag upplevde att min smärta accelererade i enorm hastighet. Dessutom steg känslan av hopplöshet och jag hittade ingen väg ut.

 

Spanskalärarinnan dissade mig totalt och jag tappade gnistan pga mitt redan låga tillstånd

 

När jag sa att jag ville bli översättare började min lärarinna skruva på sig och sa att det var ju väldigt svårt att vara översättare, inte ens ”vi som har det som modersmål” klarar av det. Dessa ord har ätit på mig under en lång tid, men det är inte förrän först nu jag inser att hon förmodligen själv var missnöjd med sin situation och att hon kanske en gång velat bli översättare. Men just då, när jag redan var i ett sånt lågt tillstånd, fick det mig bara att tappa sugen ännu mer och jag gav upp; jag orkade inte längre kämpa för mitt mål. Vad fanns det för anledning? Jag skulle ändå inte klara av det.

 

Halvfart innebär enormt mycket hemarbete

 

Vi hade lektion 1 dag i veckan och då jag ofta missade den, så missade jag ju en hel veckas arbete, samt hade enormt mycket att ta igen själv. Att läsa på halvfart innebär otroligt mycket hemarbete, och jag klarade helt enkelt inte av det. Vid den tidpunkten. Jag har fortfarande inte tagit dessa poäng som fattas i spanskan, och vet ärligt talat inte om jag kommer att göra det heller.

 

På intensivkursen i Granada träffade jag Marie – en fruktansvärt inspirerande tjej

 

Ett par år senare, och med ett lagat sinne, åkte jag till Spanien på en 6-veckors intensivkurs i spanska. Detta var för att jag lättare skulle kunna ta poängen som fattades. Jag gick i samma klass som en oerhört inspirerande tjej. Hon var amerikanska, fast född och uppväxt i Frankrike. Hon var i Spanien för att studera spanska, eftersom hon fått ett arbetserbjudande att arbeta som franskalärarinna. I Spanien.

 

För henne fanns inte det minsta tvivel på att hon skulle klara av det, utan hon bara packade sina väskor och begav sig av för att lära sig ett helt nytt språk.

 

Hon gav mig enormt mycket motivation.

 

Var det ett tvång? Borde jag tänka om gällande facköversättarutbildningen?

 

Fortfarande nere i Granada insåg jag att jag egentligen inte alls vill läsa spanska, utan den kändes mer påtvingad då det krävdes 2 språk för den utbildning jag valt ut. Bitarna föll nu på plats och min passion för japanskan och Japan slog ut i full blom. Igen. Jag har tidigare även studerat japanska på Universitetet. Jag köpte språkböcker på spanska om japanska och allt jag gjorde där nere rörde på något sätt Japan eller dess kultur och språk. Jag bestämde mig för att lägga ned spanskan när jag kom hem och satsa på det som jag verkligen brinner för. Jag fick helt enkelt tänka om gällande facköversättarutbildningen och hitta en annan väg.

 

Var står jag 2013?

 

Där är jag fortfarande, och nu har jag en plan som är min till 100%. I min plan ingår ytterligare studier i engelska, samt studier i mitt eget modersmål – svenska. Detta kommer jag att påbörja till hösten 2013. Just nu studerar jag thailändska här i Thailand där jag bor med min fästman, och det är ett språk som jag just nu vill satsa allt på, eftersom den långsiktiga planen är att bosätta mig här hos honom. Då kanske jag även kan arbeta som översättare från thailändska också.

 

Mattan rycktes bort, jag tappade fotfästet, förlorade kontakten med världen

 

Jag kan hålla på att rada upp synonym efter synonym och paralleller och anledningar till varför jag inte gått klart min utbildning, men den enkla sanningen är att i uppbrottet mellan mitt ex och mig så tappade jag fotfästet totalt och jag, dumt nog, lät det påverka resten av mitt liv. Nu har jag äntligen kommit upp på banan igen och vet vad jag vill med livet. Det tog tid, men viktiga beslut är inget man ska hasta fram. Eller hur? 😉

 

Den här posten blev kanske en aning personlig – och lång – men det är sån jag är när jag skriver; orden bara bubblar ut. Ni får ta mig som jag är, eller inte alls.

 

På återseende, mata ne!

RELATED POST

Easy to Customize

2 Comments

  • Emma says:

    Charnette, att läsa om dej och ditt liv finner jag väldigt fascinerande. I de arbetssituationer jag sett dej så är du så jävla grym och så sjukt duktig. Jag tycker du är fantastisk på alla sätt och vis. Jag är så glad att du vågat “hoppa” eller vad man ska säga ge dej iväg och verkligen satsa på det du vill. Jag önskade att jag kunde finna vad jag vill göra med mitt liv, så ett sätt är jag nog lite avundsjuk på dej;) Tillsvidare följer jag dig och låter mej bli fascinderad:P

    Kram kram <3

    • charnette says:

      Du har tid på dig att komma på vad du vill med ditt liv. Det tog ju mig många år! 😉 Tack för alla uppmuntrande ord, de värmer. Kram

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

error: Content is protected !!
%d bloggers like this: